Ibland kan jag verkligen sakna min låga vikt på 48-49 kg....men att tänka på hur dåligt skick jag var i är nästintill smärtsamt. Sondmatning, självskada , vara inlåst på slutenvård på sjukhuset...nej ingenting jag saknar med det.

Blont hår däremot, det var positivt!!

Jag har ingen energi idag, blå läppar och ringar under ögonen är en självklarhet.

alla mina mediciner gör mig så seg. (Abilify för borderline, fluoxetin=antidepressiv, theralen mot ångest inför måltider, lerigan, och 7 till)

min pojkvän ska sova och jag kan inte göra annat än att gå ut och promenera. Måste röra på mig..

https://www.instagram.com/thissickness/

Idag var jag och min pojkvän på Scä och träffade min dietist och hon föreslog att jag fortsätter med att dricka 3 näringsdrycker om dagen..uhhh..det kräver både energi och lust att f ner de drycker som jag noga vet, innehller 300 kcal st. 900 kalorier om dagen..stort steg från vad jag själv medicinerat mig med.

Jag ska få gå på dagvård istället för öppenvård vilket innebär att jag kommer bli sjukskriven från skolan för att få en intensivbehandling på scä. Jag vet inte ifall jag får idun schemat på 22 veckor eller iris schemat på ett år..

Så länge jag inte blir heltids-inlagd och ivägkörd från min pojkvän är allt ok antar jag,

Jag gör det för honom.

Sedan träffade jag en vän, Oliver som också går Idun dagvård på scä, vi försökte äta glass och han lyckades få i sig hela. Men nu kryper ångesten in och jag känner att jag inte kan sitta still längre..känner hur fettet bildas som klumpar inom mig. Jag vill springa men mitt hjärta orkar ingenting. Suck,

Jag har haft många bloggar genom tiderna men att prata om detta är något jag alltid undvikit. Inte förens för något år sedan vågade jag berätta för min pojkvän och nära vänner om min bulimi.

Jag kommer att skriva om min vård på SCÄ- stockholms centrum för ätstörningar, ett sjukhus/klinik vid mariatorget, med mera. Jag bor med min stöttande pojkvän Kalle och hans föräldrar i Vallentuna.

Mycket bilder (tyvärr pga min Bdd, samt egoism) kanske en del ångestfyllda inlägg men mycket positiv anda i hopp om att även kunna hjälpa andra där ute som också lever med en äs.

Mycket spam, men antar inte heller att folk kommer läsa denna blogg eftersom jag väljer att inte dela med mig av detta till mina vänner av olika skäl.

Kram, Snea